Hälsoresan

01/05/2014

En enkel promenad till södra skåne

Tåg

Igår satt vi på tåget hela dagen. Vi reste i drygt 12 timmar, från Trelleborg till Umeå, en sträcka på 123,4 mil. Det är ganska jobbigt att sitta på tåget så länge, men denna gången var det faktiskt lite intressant. För hela den här tågresan är nästan exakt samma sträcka som jag har promenerat sedan april 2013. 123,6 mil stannade stegutmaningen på.  Bara genom att gå till och från jobbet har jag tagit mig från Umeå till Sveriges sydligaste stad. Många bäckar små. 

Nu är det nytt år, och efter allt mys med släkten och all fantastisk mat är jag peppad på att fortsätta där jag slutade förra året. 
 
För er som är lite oroliga över julmat och julgodis vill jag dela med mig av min sambos fina ordspråk: 
Det är inte vad man äter mellan jul och nyår som räknas, utan det man äter mellan nyår och jul. :)
 
God fortsättning!

  Steg

11/16/2013

Att starta om.

IMG_4702

Och jag som hade börjat springa och allt. I flera månader hade jag laddat för att ta nästa steg, att göra något mera än att bara promenera. 

Första gången orkade jag bara 5 minuter, men accepterade, och tänkte att nu kan det bara bli bättre. 2 veckor senare, en fredagkväll då jag normalt slumrar i soffan, kände jag plötsligt ett stort behov av att ge mig ut på en runda och överraskade mig själv med att orka springa 40 minuter. Motivationen var på topp, och framstegen stora. Precis som det brukar vara när man lär sig något nytt. 

Men sedan fick jag lite ont i knät, och så kom en långväga vän på besök, sen fyllde jag trettio och strax därefter blev jag förkyld, samtidigt sjönk graderna och marken blev hård och fläckig av ishalka. 

Jag sprang jag inte en meter på flera veckor och undertiden anmälde sig peppade kompisar till tävlingar och lopp och startade träningsforum på Facebook.

Jag tänkte att nu är det kört. Jag är lika hopplös som vanligt, och jag kommer ju aldrig att förändras. Var det här allt på min hälsoresa? Fick jag bara ett ryck och blev lite hälsosam inför min 30årsdag? 

Medan jag funderade på hur allt var förlorat fortsatte jag med det vanliga, att promenera till och från jobbet, och en dag passerade jag 100 mil på stegutmaningen. Jag började tänka på hur länge man måste åka bil för att förflytta sig 100mil och kände mig en liten aning mindre hopplös.  

Så hittade jag en bok som handlande om löpning och ett inspirerande radioprogram och köpte Runners World som fredagsmagasin.

En dag på väg hem från jobbet kom en bekant känsla smygande, som växte sig allt större. Längtan efter att göra något mer än att bara promenera igen, och med den känslan en lättnadens suck. 

 

Det är inte över. Det har inte tagit slut, och jag har ingen lust att installera mig i soffan igen.  

Det har bara börjat och jag har en lång resa framför mig. Denna gången är det något annat än tidigare som driver mig. 

 Jag måste ingenting, men jag vill väldigt gärna. 

IMG_4737

  Hundramil

 

10/19/2013

Startskottet

Men vi kanske ska promenera hem idag? Det är så härligt väder! Säger min fina kollega S. Solen skiner och idén låter lockande.

Efter halva vägen är jag dödstrött och känner mig yr. Jag måste gå in på Ica och köpa vatten och något sött för att inte tuppa av. Jag har ett år av envisa förkylningar och lunginflammationer bakom mig och är inte i mitt bästa skick. Jag måste ge upp och ta bussen resten av vägen.  Fiasko.

Där och då mitt i svimningskänslorna väcks ändå en tanke om att det faktiskt borde vara möjligt att promenera hela vägen hem. Det dröjer dock ett par månader innan det blir verklighet.

Det är mars och våren är på ingång. Luften är sval och skön och solen är efterlängtad. Jag försöker igen. 5 kilometer till att börja med.

En dag ska kortsystemet på bussarna bytas ut. På vasaplan köar Umeås alla bussresenärer för att byta kort. Jag utmanar mitt tålamod och ställer mig på plats, men kön är lång och ett kortbyte tar tid. Alldeles för lång tid, jag har jobbat hela dagen och vill bara hem. Jag väljer att gå resten av vägen.

När jag kommer hem är jag trött i hela kroppen och lägger mig raklång på soffan med jackan på. Trots tröttheten känner jag mig stolt. Tänk att det gick! 8 kilometer, det är ju nästan en hel mil!

Efter det får jag blodad tand och måste prova fler gånger. Jag snubblar över något som heter stegutmaningen. Man kan registrera sina promenader och anta en utmaning. Jag bor 124 mil från mina föräldrar. Undrar hur det känns att gå så långt? Det närmsta alternativet att välja är sträckan Haparanda till Malmö. Något längre, men ok. Jag antar utmaningen.

85 mil senare är jag beroende av att gå.Halva utmaningen är avklarad och svimningskänslorna är ett minne blott. Jag har gått från vinter till vår och från sommar till höst, i solsken ösregn och snöfall.

Och i plånboken ligger ett gammalt busskort kvar, som gick ut för flera månader sedan.

 

Iphone 45 första året 1774

Iphone 45 första året 2578

Bild(12)

10/12/2013

Idrott och hälsa, inte min kopp av te.

I staden där jag växte upp bestod halva dagstidningen av sportbilagan. Det fanns så oerhört mycket att skriva om fotboll, handboll och sportresultat. Gympaläraren på min skola hade också en stark kärlek till bollsporter. Fotboll, brännboll, handboll, spökboll, innebandy, tennis och pingis. Vi fick prova dem alla. Jag gillade ingen.

Jag är född i skapande familj. Min pappa har förvandlat en vanlig villaträdgård till ett prunkande blomsterparads och min mamma har kört slut på 2 symaskiner. Min ena syster har hittat sitt drömjobb på Panduro och min andra syster är fenomenal på att göra smycken. Jag hittade mitt kall på en konstskola i norra Skåne. I 2 år fick jag ägna mig åt det bästa som fanns. Teckning, måleri, skulptur,  och fotografi.

I min korridor bodde några såkallade friskvårdare. De pluggade friskvårdsprogrammet och hade rosiga äppelkinder, praktiska frisyrer och träningskläder jämt. De var pigga, sportiga och lagade hälsosam mat. Jag förstod inte hur de orkade vara så käcka.  

När jag flyttade till Umeå för att plugga vidare vidgades min världsbild en aning. En sån där hurtig typ blev en av mina bästa vänner och jag fick prova pimpelfiske och skidåkning. Jag köpte ett gymkort för första gången i mitt liv.

 Att gå på gym var ganska trevligt, även om snittpriset per pass blev hiskeligt dyrt, med tanke på hur sällan jag faktiskt var där. När jag började kalla dem "tusenkronorspass" sa jag upp gymkortet. Det var roligt och lite exotiskt att prova nya saker, men inget blev långvarigt.

Idrott och hälsa, inte min kopp av te. Så där har det alltså sett ut. Har jag någon gång intresserat mig för något utav sportslig karaktär har det enbart varit i figurformande syfte. Jag har tappat intresset fort och återgått till mitt vanliga liv.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna hitta någon form av aktivitet som skulle kunna fånga mitt intresse och hålla mig kvar. Jag trodde helt enkelt inte att jag var en sådan typ av människa.

Men något har hänt det senaste halvåret. Jag har hört mig själv tacka nej till skjuss, sett otaliga bussar köra förbi utan att springa efter, stigit upp en timme tidigare, tejpat skavande fötter och gett mig ut trots ösregn. Jag har gått 80 mil sen i april, och det enda jag har gjort är att gå till och från jobbet, och nu kan jag inte sluta. Jag har lurat mig själv till att leva ett hälsosammare liv, och latmasken inom mig undrar förvånat, hur gick det här till?

Bild 3


Sök

Om Hälsoresan

Dietistbloggen
Idrott var det värsta jag visste i skolan. Jag var en lugn person som älskade att rita och pyssla, och så har det alltid varit.

Jag flyttade till Umeå för att bli bild- och textillärare och nu bor jag här sedan tio år. Jag jobbar på en förskola som ligger 8 kilometer från mitt hem.

En dag började jag gå istället för att ta bussen och nu kan jag inte sluta. Nu vill jag lära mig allt som jag har missat. Att springa snabbt, simma långt och att stå upprätt på ett par skidor.

Det här är min hälsoresa utan våg och måttband. Mitt enda mål är att ha roligt på vägen.